— 115 —
Bob kände sig på ett egendomligt sätt illa berörd af detta svar. Han tyckte, att han alltid glömt bort gossen, att han knappt kände honom, och att barnet nu på sitt sätt öppet förebrådde honom detta.
Men Georg hade redan börjat tänka på annat.
»Hvarför är mamma aldrig hemma nu mera?» sade han.
Frågan verkade på Bob som ett slag. Han kysste barnet för att dölja, att tårarna kommo honom själf i ögonen, sköt gossen ut genom dörren och bad honom gå och lägga sig. Därpå steg han upp och stängde dörren i dubbellås, för att ingen skulle kunna komma in och se, huru upprörd han var.
En tanke kom öfver honom som en upptäckt. Hans hustru hade börjat glömma barnet. Hon lekte inte som förr med gossen, hon blef otålig, när han bad henne om någon hjälp, och skickade alltid ut honom i barnkammaren.
Hade det icke i grunden alltid varit så, äfven när hon ibland lekte med gossen, kelade med honom och var glad åt att kläda honom fin?
Kärlek till hvarandra, vänskap till främmande, nöjen, intellektuella intressen — allt detta
