Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs

— 118 —

till ytterlighet upprörd, och han såg knappt på den, till hvilken han talade.

Hade Bob det gjort, skulle icke ens han ha kunnat undgå att märka den fatala belägenhet, i hvilken Gösta Wickner befann sig. Han, som eljest var van att behärska sitt yttre under alla omständigheter, fick en brännande rodnad öfver hela sitt ansikte. Nu hörde emellertid Gösta till dem som veta, att äfven en rodnad kan fördrifvas genom viljeansträngning. Han begagnade sig också af denna sin kunskap, och då Bob talade länge, fick den andre god tid att ätervinna väldet öfver sitt ansikte.

När Bob slutat och såg upp igen, var Gösta därför i sitt yttre alldeles lugn. Bob tyckte till och med, att han läste ett tydligt deltagande i vännens drag. Och det uppstod en paus, under hvilken Bob satt och väntade på att få höra, hvad den andre hade att säga. Han väntade sig ett råd af Gösta, ett råd, som måhända skulle göra allting godt. Med ett slags förtviflans energi hade han hakat sig fast vid denna tanke, och brädspelet hade endast varit en dum förevändning, hvilken han användt, när han i telefon annonserade sitt besök, och han hade hela tiden ångrat, att han någonsin tagit sin tillflykt därtill.