— 124 —
mera han satte sig in i det, och ju längre han räknade, desto mera intresserad blef han. Han behöll patentet i åtta dagar, under hvilka han icke tänkte på annat, och till sist var han alldeles klar med, att här var fråga om millioner. Här fanns den fågel Fenix bland oändligheten af patent, för hvilken det verkligen lönade sig att arbeta.
Denna tanke förvandlade med ens Gösta Wickners hela värld och gaf honom ett intresse att lefva, som han förut icke känt till. Hur hade icke hans fantasi varit i rörelse omkring en sådan möjlighet, och hur hade han icke kämpat med sig själf, för att han skulle kunna uthärda med det lif, han hittills fört? Arbeta för andras intressen! Rikta en bank! För egen del stanna vid den blygsamma pretentionen på en förhöjd årslön och vid fyllda femtio år en festmiddag af direktionen med ty åtföljande hedersgåfva! Hvad var väl allt detta? Drickspenningar i förfinad form.
Gösta Wickner hade stått vid stranden och sett millionerna rulla sig förbi, utan att kunna gripa in och fylla sina egna fickor. Han hade lärt sig att bedöma strömmens riktning, mäta dess styrka och inse, att blindvis kastar en klok man sig icke ut i denna ström, hvilken kväfver honom i sin hvirfvel af hård metall.
