— 125 —
Men nu såg han för första gången, att ögonblicket för honom var inne att handla.
Med en behärskningens fanatism, hvilken endast är möjlig hos de människor, där beräkningsförmågan är så stark, att den tyglar äfven en öfvermättad fantasi, kastade sig Gösta Wickner nu in i det arbete, som fordrades för att sätta den stora planen i verket. Aldrig hade han hittills dragit nytta af de många förbindelser, han under årens lopp samlat, som en spelare sparar sina goda kort, till den stund, då de behöfvas. Gösta Wickner förstod denna fördel, och han visste också, att när han, som aldrig rört sig förrän i det ögonblick, då han var viss att vinna, sökte samla intressenter för en ekonomisk kupp, skulle han äga den mystiska nimbus, hvilken ligger i, att alla nämna en människa som en dugande kraft, utan att denna människa egentligen uträttat det allra bittersta. »Stor är den, som icke rör sig, utan stort gäller», sade Gösta Wickner med Hamlet, leende för sig själf, Och denne kloke man, hvilken midt under ansträngningar af den mest materiella art i sina tankar hade plats för citat ur Shakspeare, kastade nu hela sin energi in på att vinna den stora lotten i lifvets lotteri.
Konsten var den att få pengar samlade så,
