— 9 —
hvilken han antingen icke kände, eller som föreföll honom i ringaste mån osympatisk eller endast främmande, så blef Bob helt enkelt tyst, och att sjunga var honom lika omöjligt som att tala hebreiska eller läsa upp Virgilius utantill. Bob sade, att han kom af sig, när en person, som verkade kyligt, fanns i rummet. Och hvad han menade med detta orakelspråk, kunde han aldrig förklara.
Att Bob icke var bland dem, som alltid förstå att välja sina vänner, kan man måhända tänka sig. Vissa drag i hans karakter vållade helt naturligt, att goda människor drogos till hans vänskap, på samma sätt som samhöriga kemiska element dragas till hvarandra. Det bör också sägas, att Bob ursprungligen hade nog fin instinkt för att förstå att skilja detta slags vänner från andra, med hvilka han kom i förbindelse. Men han var å andra sidan icke nog skarp i sin förmåga att skilja mellan ondt och godt. Bob förgyllde gärna i sin fantasi de människor, med hvilka han kom i beröring, och han såg dem i glansen af sina egna önskningar. Den hängifvenhet, han själf kände, gjorde honom blind, och han var länge outsägligt lycklig i sin illusion, att städse tro sig afhållen lika varmt, som han själf fäste sig vid andra.
