— 126 —
att de, hvilka släppte till pengarna, skulle tro sig förtjäna allt, medan han själf i verkligheten endast lämnade dem de nödvändigaste afbränningarna på sin stora vinst. För att nå detta mål gjorde Gösta Wickner sig till hvars och ens förtrogne bland de särskilda bolagsmännen. Han vann dem genom att ständigt visa klara papper, och han hade muntliga tillägg, som voro korta och knappa, fria från alla öfverdrifter och hvarje spår af fantasteri samt just därför ingåfvo förtroende. Men för sig själf behöll han städse jämt så mycket, som han ville behålla. Och det han behöll var just hans egen hemlighet, hvilken fyllde honom med spänstighet och en outsäglig lycka.
Denna lycka kan endast erfaras af ett visst slags män, men den står på gränsen af den härskarglädje, som gjort olyckor i historien. Denna lycka gaf Gösta Wickner utom möjligheten till en lysande framtid äfven något af ungdom, som om han varit förälskad. Säkerheten på att lyckas göt som en förnyelsens stimulus i hans blod, och han gick sin väg fram med en glädje, som om hans lif först nu vid fyllda trettioåtta år egentligen hade börjat.
Denna egendomliga friskhet, som förlänas just vid början af en aldrig så kallblodigt beräk-
