— 128 —
alla svårigheter. Lifslusten, hvilken han dämpat under den tid, han gick och väntade på sin egen framtid, och endast tillåtit taga sig utlopp i banala utsväfningar, steg som en ny kraft upp i hela hans varelse, gjorde honom vågsam, äfventyrslysten och ung. Utan att han visste, huru det tillgått, började Annas smärta gestalt och fina, utvecklade ansikte dyka fram i hans drömmar och följa honom, när han satt i sällskap eller var upptagen af något af de långa och spännande samtal, hvilka buro honom fram mot hans mål. Ansiktet var icke längre den unga flickans, gestalten var icke längre så späd och vek. Det var, som om den unga kvinnan under den tid, hon varit borta ur Göstas tankar, i sin förvandling till kvinna följt med honom själf, i den mån han också blef en annan. Tiden hade tagit henne om hand och förändrat henne under de år, de båda varit åtskilda, förändrat henne just så, att hon åter väckte något af den gamla känslan till lif. Och just då kom hon honom till mötes, kom, just när himlen ljusnade framför honom, och han såg sig själf som en segrande härskare, glidande fram öfver de människor, hvilka icke anade, att han hade dem i sitt våld.
Så stark var den spänning, i hvilken Gösta
