— 131 —
spelade hjälterollen. Han skulle se hennes ögon lysa af beundran, höra henne andas kort af häpnad, känna hennes sympati som en varm våg välla fram öfver hela den djärfva lyckodröm, hvilken han dolt så väl, att han med säkerhet visste sig hafva ingen förtrogen.
Ett ögonblick frestade honom denna tanke så starkt, att han nästan var på väg att tala. Men i sista minuten hejdade han sig. Med en släng af vidskeplighet i tankegången, hvilken icke är ovanlig hos förståndsbehärskade fantasimänniskor, fick Gösta Wickner en plötslig känsla af, att ett sådant förtroende, endast genom att det gafs, skulle kunna vålla honom olycka. Han behärskade sig med ett leende, hvilket han vände utåt som en framsträckt sköld, och det enda, han icke kunde betvinga, var en underström af jubel i stämman, när han svarade:
»Man blir alltid en smula föryngrad om vårarna. Om ni kunde se er i spegeln, skulle ni se detsamma på er själf.»
Fru Anna log. Och en stund senare skildes de.
Men när fru Anna redan hade sagt adjö, vände hon sig om och ropade Gösta Wickner tillbaka. Han närmade sig henne å nyo, och bädas ögon möttes.
