— 135 —
niska, hvilken väckt hennes intresse och ibland gjort henne en smula nöje. Hon fann ut, att hon tänkte på honom mest, därför att hon afundades honom. I hennes ögon var Gösta Wickner den lyckligaste människa, hon sett i hela världen. Detta kom sig däraf, att Anna på sista tiden fann sig själf vara olidligt bunden. Hvad som förut varit henne en lycka, hvilken hon njöt utan reflexion, hade nu blifvit henne en olidlig plikt: Hon kunde önska, att hon blifvit man, hvilket hon ansäg innebära detsamma som den frihet, hon åträdde. Och på denna väg återvände hennes tankar till Gösta. Han hade allt, hvad han kunde önska sig. Han var fri som en fågel, kunde göra och låta precis som han ville. Inga band tryckte honom, inga förpliktelser. Han kunde gå, hvart han ville. Tänka sig det! Inga förpliktelser emot någon och fullständigt fri.
Så totalt hade fru Annas syn på världen, utan att hon själf visste, huru det tillgått, blifvit förändrad, att hon ej kunde finna något bättre uttryck för, hvad hon själf åtrådde. Om hon hade blifvit gift med Gösta Wickner, i stället för med Bob! Fru Anna log nu, när hon tänkte på detta. Hon försökte tänka sig en scen med Gösta Wickner af det slag, hvaraf
