— 10 —
Lille Bob hade emellertid en stor andlig svaghet, och det var blott alltför naturligt, att denna svaghet var den, hvilken städse orsakade honom de största lidanden. Bob gick nämligen i hemlighet och längtade efter, att någon människa skulle genomskåda honom och förstå, hurudan han själf egentligen var. Han var icke nöjd med, att kamraterna skrattade, så fort de fingo se honom, och applåderade honom, så ofta han sjöng. Lille Bob gick i sitt stilla sinne och tyckte, att det hos honom fanns äfven något annat än hans glädtighet, som kunde förtjäna att väcka människors intresse och sympati. Bob var nämligen i sitt inre full med tankar, och dessa voro icke alltid så glada som hans eget yttre. Det hände honom också ej sällan, att han utan att märka det öfverlämnade sig åt dessa tankar, och då kunde hans ansikte förändra sig, så att det nästan blef oigenkänneligt. »Hvad i guds namn är det åt Bob?» sade kamraterna. »Sitter du och drömmer?» Därpå uppmanades Bob att skoja upp sig och vara glad. Så skojade han upp sig och var glad. Och så var det ingen, som tänkte vidare på hela saken.
Men inom Bob växte småningom en förskräckelse öfver, att alla människor fordrade af honom, att han ständigt skulle vara glad. Djupt