— 136 —
hon nu haft så många med Bob. Hon tyckte sig kunna se Gösta framför sig i en sådan situation, och när hon tänkte sig detta, inträffade det underliga, att fru Anna blef rädd. Hon formligen frös af rädsla. Hon blef så rädd, att hon måste gå och rulla upp gardinen för att kunna se ut. Så rädd blef hon. Ty det kände hon, att aldrig skulle hon våga bryta ut inför dessa ögon, hvilka tycktes kunna läsa den minsta skrymsla i hennes själ.
Hvad hade då denne man för makt öfver henne, och hvem hade gifvit honom en sådan makt? Fru Anna afbröt sin toalett, och en tanke föll henne in.
Det var Bob, som först fört hennes tankar in på det spår, där de nu snurrade rundt som flugor under en glaskupa. Det var Bob, som berättat henne, att Gösta … före hennes giftermål … hade älskat …
I ett enda klarsynt ögonblicks sammanhang tyckte hon sig uppfatta allt som varit, och allt som var. Alltså var alltsammans Bobs fel, och han fick skylla sig själf.
Fru Anna kände sig nästan lätt om hjärtat vid denna tanke.
