Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/15

Den här sidan har korrekturlästs

— 11 —

inom honom arbetade en annan människa än den, hvilken han visade världen. Denna människa kräfde att få lefva och komma till sin rätt. Dag och natt tyckte sig Bob kunna se hennes ansikte, så helt olika hans eget, mildt och drömmande, liksom betraktande honom med stora ögon, hvilka frågade, hvarför ingen ville möta deras blick. Denna syn förföljde honom, och den födde inom Bob en lidelse, hvilken blef starkare med hvarje dag, och aldrig lämnade honom nägon ro. Han måste förvärfva sig rätt att vara sig själf. Han måste tilltvinga sig denna rätt till hvarje pris. Han måste afkasta det ok, som hans egen munterhet lagt på hans skuldror. Ingen kunde någonsin ana, att medan skämtet lekte i hans mungipor, satt Bob i vännernas krets och grämde sig öfver den glädje han väckte. Han grämde sig däröfver så djupt, att han tyckte sig själf vara allas narr, och när någon sade åt honom: »Hederlige gamle Bob, hvad det är roligt att alltid se dig så glad!» skulle det ha varit Bob en outsäglig njutning, om han kunnat besluta sig för att slå vännen i ansiktet.

Detta kunde naturligtvis icke komma i fråga allra minst för en person af Bobs godmodiga karakter. I stället beslöt Bob att begagna sig