— 163 —
»När reser hon?» sade han.
»Hon har redan rest», svarade advokaten lågt. »Hon gaf sig ej tid att vänta.»
Bob anade, att hans hustru ej velat bedja honom om en tjänst, och att advokatens fråga i stället varit en formalitet.
»Är det något mer?» sade han torrt.
Då började advokaten att tala, och denna gång talade han länge. Bob hörde på honom, men såg hela tiden förbi den andre och ut i luften.
Till sist afbröt han advokaten.
»Skulle min son vistas i hans hus?» sade han. »Det sker aldrig.»
Advokaten försökte att göra invändningar.
»Fru Flodin önskar, att gossen då och då skall få vistas i hennes hem. Ni måste medgifva, att detta är en naturlig önskan. Hon är ändå hans mor.»
Bob teg, och allt som var ondt i hans själ bröt sig inom honom. »Jag har tagit på mig allt detta», tänkte han. »Jag har böjt mig för för hennes orätt, och jag skulle ändå jämna vägen för henne, borttaga hennes smärta, göra hennes lif ljust!»
Så tänkte han. Men han kände, att detta var icke den väsentliga grunden till hans uppror. Bob visste mycket väl, att om fru Anna
