— 13 —
kalla, och mot sin vilja var Bob så rifven med af ögonblickets stämning att föga fattades i, att han gjort kamraterna till viljes och spelat den roll, alla fordrade af honom, äfven nu. Men med ens kände han som ett hugg i bröstet. Det föreföll honom, att om han ej talade nu, skulle han aldrig kunna göra sig kvitt den mara, hvilken tryckte hans bröst. Han såg framför sig som bilden af ett allvarligt, sorgmodigt ansikte med stora, bedjande ögon, och han tyckte, att hans eget ansikte borde ha förändrat sig och tagit utseende efter detta andra, som endast han kunde se. Under inflytande af denna förnimmelse slog Bob ned sina ögon, så att han endast kunde se den hvita duken, sin egen servett och några glas, som stodo närmast. Hans hela människa blef i en hast förändrad, hans röst blef en annan, hans uttryckssätt blef nytt. De drastiska orden lågo icke längre på hans läppar, och hans ton var icke högröstad eller skrikande. Han talade i stället så lågt, att det ofrivilligt blef tyst omkring honom, så tyst, att den låga stämman klingade nästan hemskt. Medan han talade, vågade han icke se upp. Han inbillade sig, att han stod i mörkret, och att ingen kunde se hans ansikte, och han höjde icke rösten. Han behöfde det icke heller. Ty tystnaden växte
