— 166 —
egen väg, hvilken nu syntes honom bortkastad, som om han mistat sina egna spår i en nermörk skog midt i natten. Nu fann han helt plötsligt, att mellan honom och hans hustru fanns ett oslitligt band, hvilket fjättrade dem vid hvarandra starkare än något band, som mänsklig lag kunde pålägga. Han kunde stå på sin rätt och skilja modern från barnet. Han kunde uppfostra det i tron, att modern var död, följa detta barn till dess han växte upp, blifva dess far och dess vän. Aldrig skulle han kunna utplåna det band, som genom denne son fäste honom vid henne, hvilkens tillvaro han önskade att kunna utplåna ur sin själ. Aldrig skulle han med detta barn vid sin sida komma därhän, att han verkligen kunde glömma. Om han arbetade med sig själf ända till blods, aldrig skulle han kunna afklippa den sträng, som band hans förflutna samman med det som nu var och det, som skulle komma. Allt detta, som varit hans lycka, som var fläckadt och smutsigt och aldrig kunde blifva rent, detta skulle låda vid hans lemmar genom hela lifvet liksom Nessusskjortan, hvilken brände köttet ända intill benen och ej kunde slitas bort utan att kroppens egna delar följde med.
»Detta är helvetet» tänkte Bob, medan för-
