— 167 —
tviflan steg inom honom. »Detta är helvetet, och jag skall bära detta inom mig, så länge jag andas.»
Ty så fast äro människornas öden fjättrade samman, att hvad den ene sagt, gjort eller tänkt mot den andre, det kan aldrig plånas ut. Det kan läggas ned och försonas. Men det kan aldrig bringas i glömska, aldrig så länge tanke lefver, och mänskligt lif ännu finns på denna jord. Det griper in i våra öden, utan att vi veta det. Det bryter fram, när vi ana det minst. Det ligger tyst och växer i själarnas oåtkomliga gömma, och det gäckar våra barnsliga försök att höja våra hufvuden och kalla oss fria män. Kärleken, lyckan, ja, själfva sorgen är intet mot denna hemlighetsfulla makt, hvilken med summan af våra egna och andras handlingar länkar våra öden äfven vid deras, hvilkas blotta tillvaro pinar oss mest.
Aldrig hade Bob förstått detta förrän nu, och därför vandrade han ur rum i rum på sin tomma villa som en hemlös. Han gick ur salen in i sängkammaren, från sängkammaren till sitt eget rum, från arbetsrummet ut på verandan. När det blef honom för trångt inne, gick han ut, och han kunde gå i timtal den korta vägen, som ledde från bryggan och till boninghuset.
