— 168 —
När det blef afton, och mörkret föll på, gick han där hälst. Ty han trodde, att alla förbigående betraktade honom och ömkade hans öde. Det blef honom en egendomlig njutning att känna sig ensam. Och när det blef natt, gick han upp på sitt rum, lade sig till sängs, men kunde icke sofva. Han tyckte, att det suckade i väggarna, och att han hörde lätta kvinnosteg från sängkammaren. Vaken låg han och hörde på detta och visste ingen vän på jorden, åt hvilken han kunde förtro sitt elände.
Det var bara en plats, som han icke besökte och det var barnets rum. Bob kunde det helt enkelt icke, emedan barnet påminde honom om henne, hvilken han ju arbetade för att glömma. Det fanns ögonblick, när Bob tyckte sig hata detta barn, därför att det icke ensamt var hans.
Allt detta tänkte och kände Bob, endast därför att han väntade bref från sin hustru. Detta att han och hon ännu kunde hafva något att säga hvarandra, detta var för Bob nu det förfärliga, hvilket tog bort hans nätters sömn och hans dagars ro. Midt i allt annat, som stormade igenom hans tankar, såg han framför sig detta bref, skrifvet med den handstil han kände så väl, och som han en gång läst med blodet i svallning och hjärtat varmt. Hvad
