— 169 —
skulle hon nu väl skrifva, och hur skulle han själf vara till mods, när han läste det?
Så for det som en blixt igenom honom: Kanske hon icke skrifver! Och Bob förstod åter icke sig själf. Ty han märkte, att det varit fruktan i denna tanke. Han önskade således, att hon måtte skrifva. Han önskade det.
Så gingo Bobs tankar fram och åter, ständigt återvändande till samma ämne, och en dag tog han ur lådan vid bryggan det bref han så ifrigt väntat. Kuvertet var fyrkantigt och hvitt, och utanskriften var skrifven med stora, säkra bokstäfver.
När detta bref nu låg i hans hand, fann Bob till sin förvåning, att han betraktade det med ett helt annat lugn, än han känt, när han endast väntade det. Det föreföll honom på nära håll naturligare, och själfva verkligheten fick en förtrolig karakter, hvilken nästan verkade som sinnesro.
Bob stack emellertid brefvet i sin ficka, och han gick länge fram och åter mellan bryggan och boningshuset, innan han gick upp till sig för att bryta det.
