Den här sidan har korrekturlästs
XIX.
Köpenhamn i augusti.
- Käre Bob!
Jag vet inte, om du tycker om, att jag ännu kallar dig så. Men jag gör det ändå, därför att så känner jag det, och jag kan aldrig komma att känna annorlunda. Jag är så ensam här nere, Bob, och jag frågar mig ibland, hvad det var, som dref mig bort ifrån dig.
Jag vet det icke, och jag kan icke finna det. Och då har jag börjat att tro, att det var ingenting, som dref mig bort ifrån dig och allt, som varit oss båda dyrbart och varmt och ljust. Det var jag själf, som gick bort därifrån, och det kom sig därutaf, att jag gått ensam under mina långa förmiddagar och bara tänkt på mig själf.
Känner du mig så väl, Bob, att du kan förstå, hur farligt det är för mig att gå omkring
