— 14 —
med hans ord och tycktes fylla rummet, där den låga stämman ljöd, som om en människa talat ut sina innersta tankar ensam med sig själf.
»När jag nu skall tacka er med ett tal», började lille Bob, »tacka er för ungdomsärens vänskap och den tid, hvilken nu är förbi, då väntar ni er allesammans, att jag ska’ säga något roligt. Men jag tänker icke göra det. Och orsaken är den, att jag inte har något roligt att säga er. Om jag letar inom mig själf aldrig så väl, kan jag inte finna, hvar det roliga sitter. Och när jag är ensam, skrattar jag inte.
»Den lyckliga människan, det är den, som kan le i sin ensamhet åt alla och allt, hvad i lifvet är, le just i fullhetskänslan af, att hans eget lif är så rikt. Det kan jag inte, mina vänner, men ni får därför inte tro, att jag jag aldrig har kunnat det.
»Det fanns en tid, när det lyste solljus inom mig, och jag trampade min väg så spänstigt och lätt, som skulle ingenting kunna göra mig trött. Det var under den tiden, ni första gången såg mig glad, och jag smittade er med min glädje.
»Sedan dess har jag blifvit en annan, och hvad som förändrat mig, kan jag icke säga, helt enkelt emedan jag icke vet det själf. Kan-
