Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/189

Den här sidan har korrekturlästs

— 185 —

kunnat fästa sig lika starkt i ditt minne som i mitt? Du bad mig att alltid vara glad. Du sade, att det var sådan, som du älskade mig. Du berättar, att du lade märke till min förstämning, och du söker på ditt sätt att tolka min tystnad.

Jag minns också denna stund, Anna, och jag minns den med den styrka, hvarmed man endast erinrar sig de ögonblick, då man, utan att veta det, fullbordar sitt eget öde. Du blef mig i hast en främmande människa, hvilken icke hade nägot annat gemensamt med mig, än att du lade på mig ett stort kraf, som jag visste mig aldrig kunna infria. Inom mig talade en stämma högljudt och våldsamt: »Gå, gå gå! Slit dig lös, medan det är tid!» Men jag kunde icke gå. Jag kunde ej slita mig lös. Jag satt som fjättrad vid stolen, och jag tänkte tankar, som försökte bringa rösten till tystnad. Men de lyckades icke. Tankarna förföljde mig ända i mitt hem, och den natten låg jag vaken och grubblade på, hur jag skulle kunna säga dig, att allting mellan dig och mig måste vara slut.

Jag somnade mot morgonsidan, och jag vaknade med den känslan, att jag icke kunde handla på mera än ett sätt och att mitt öde tvang mig att taga allting annat med, därför att