— 15 —
hända kom denna förändring den dag, då jag började se, att lifvet rymde så oändligt mycken sorg. Kanhända fick jag då skrupler öfver min egen glädje, och kanhända hafva dessa skrupler förmörkat mitt eget inre. Om allt detta vet jag ännu mycket litet.
»Jag vet endast, att det kom en dag, då jag kände det så besynnerligt, att ni alla gick och sade åt mig, att jag var glad, och då ert skratt skorrade så besynnerligt i mina öron. Mitt eget skorrade ännu mera besynnerligt. Ibland kunde det rent af göra ondt, när jag hörde det själf. Men just att ni voro så glada åt min munterhet, tvingade mig att fortsätta. Jag ville icke undvara er vänlighet, och jag kände, att jag mäste undvara den, om jag någon gång icke roade er. På så sätt fortsatte jag att roa er, och — skall jag erkänna det? — i samma ögonblick som glädjen blef mig ett tvång, började jag känna groll mot eder, som pålade mig det. Kan ni tänka er, att ofta medan jag suttit ibland er och sjungit mina visor och berättat mina historier, har jag känt lust att bryta af alltsammans, krossa karaffer och glas och skrika högt af smärta för att bringa eder att säga bara de orden:
»Men Bob! Hvad har händt dig?»
»Ser ni, det har icke händt mig något annat,
