— 192 —
Nästa dags morgon sutto åter fader och son ensamma vid frukosten, och Bob kände sig denna gång besvärad öfver den tystnad, som rådde dem emellan. Så ofta han kunde komma at, iakttog han gossen med en forskande blick, hvilken var full af oro. Men han kunde ej se annat, än att Georg var sysselsatt med att tillfredsställa sin aptit och för tillfället intresserad af en ostskifva, som betäckte hela hans smörgås.
Då vände sig gossen plötsligt mot Bob och frågade, alldeles som om han fortsatt samtalet från gårdagen:
»Hvar är farbror Gösta nu?»
»Hvarför frågar du det?» sade Bob.
»Därför att han alltid var här förr, när du var borta», svarade gossen.
En blandning af de mest stridiga känslor genomfor Bob. Han drack ur sin kaffekopp, och totalt glömmande barnets närvaro, steg han upp från bordet och började i tankar gå fram och åter på golfvet. Han var förbittrad vid tanken på att hafva hört ordet »farbror Gösta» i barnets mun, han var slagen af den största förvåning, öfver att gossen hade gjort denna nya fråga, hvilken visade dels att han var otillfredsställd med svaret på sitt första spörsmål, dels att han fortsatte sina tankar i ensamheten
