Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs

— 194 —

honom med ens att glömma allt, hvad han förut hade tänkt, och utan att reflektera öfver hvad han skulle säga eller icke säga, gick han fram till gossen, klappade honom med darrande hand på hufvudet och sade med tärblandad stämma de ord, hvilka själfmant trängde fram öfver hans läppar:

»Längtar du efter mamma?»

Det såg ut, som om gossen länge gått och behärskat sig. Ty han sjönk ihop som om han ej längre behöft hälla sig upprätt och brast i gråt. Det var barnets uppriktiga, bittra gråt, utan tanke på förställning eller själfbehärskning.

»Ja», sade han mellan snyftningarna.

Då drog Bob gossen till sig och började tala för att lugna honom.

»Hvarför har du inte sagt det då?» sade han.

»Jag tordes inte», snyftade gossen.

»Hvarför?»

»Jag såg, att du var så ond på henne.»

»Såg du? Hur kunde du se det?»

»Jag såg det, när mamma var hemma. Och när hon var borta, förstod jag, att det var för hennes skull, du alltid såg så ond ut.»

»Såg jag ond ut?» sade Bob.

»Ja,» svarade gossen. »Jag tyckte det.»