— 16 —
än att glädjen inom mig dött, och endast lefver ett skenlif. Det är ingenting att tala om. Men jag vet, att om jag icke hade sagt eder detta nu, skulle jag aldrig blifvit mig själf igen.
»Och därför säger jag eder nu sanningen. Och den lyder så här:
»Jag är en ensam, sorgmodig och vänsjuk varelse. Jag håller af er alla, icke därför att ni lett åt mina pajasupptåg, utan i trots däraf. Jag håller af er, därför att ni varit de första människor, hvilkas händer jag tryckt, när jag kommit ut i lifvet. Jag håller af er, därför att det ibland faller mig in, att hvar och en af eder har en sjuk punkt, hvilken blöder inåt, såsom fallet är med mig. Skillnaden är kanske bara, att ingen fallit på den idén att yppa detta, ingen mer än jag, som är den gladaste af oss alla. Ni har sagt mig det så ofta, att jag väl måste tro, att åtminstone något däraf måtte vara sant. Men är det sant, då ber jag Gud bevara oss alla.»
Bob teg en stund, Så såg han frimodigt upp och fortsatte:
»Det lär väl vara så, att alla människor hysa en viss blygsel inför hvarandra. Hos mig måtte denna blygsel ha varit medfödd. Ty jag har aldrig talat öppet förrän i dag. Jag har sagt
