— 196 —
tert, som om hans hjärta ville brista, och Bob satt länge tyst. Han höll en liten hand i sin och hörde, hur den häftiga gråten saktade af och tystnade.
»Hör nu, min store gosse», sade han. Och hans röst darrade, när han började. »Du ska göra, som din mamma har sagt. Du skall aldrig glömma henne. Och vill du tala med mig om henne, så får du göra det, så mycket du vill. Men det är en annan, som jag inte vill att du talar om, och som du nyss kallade för farbror Gösta. Du får heller inte kalla honom så, inte ens om du skulle möta honom. Din mamma har nu rest bort, och hon kommer inte mera hem hit igen. Men när vi i höst flyttat hem till staden, får du hälsa på henne när du själf vill.»
Under det att Bob talade, kände han det, som om han på något hemlighetsfullt sätt mellan barnet och sig själf knöt samman ett band, som hade varit slitet, och han tyckte, att nu kände han och gossen hvarandra. De hade blifvit bekanta som två människor, hvilka mötts och kommit att tala förtroligt med hvarandra. Det tycktes, som om Georg också känt något liknande. Ty hans blick var fri från skygghet, när han nu vände den mot fadern. Han såg