— 197 —
blott undrande ut, som om hela hans värld blifvit ny.
»Skall mamma gifta sig med … honom, som jag inte skulle få tala om?» sade han och blef själf med ens röd.
»Ja», sade Bob med kväfd röst och vände sig bort.
Han visste ej, hur det gått till, att han kunde tala så med barnet, men han kände, att han var på en riktig väg, och han var lycklig öfver, att han kunnat tala.
»Är mamma då icke längre min mamma?» sade barnet.
Bob drog icke på mun, när han svarade:
»Jo, det är hon. Hon förblir alltid din mamma. Men hon är icke längre min hustru. Kan du förstå det?»
Han såg ett par stora, tankfulla barnaögon riktade mot sitt ansikte och hörde, att gossen sade ja, som om han bara begärt bekräftelse på något, hvilket han tyckt sig själf kunna ana. Så kände han ett par armar om sin hals, och kände gossens läppar mot sin kind och hörde honom hviska med en röst, som var ny för Bob:
»Hvad du är snäll mot mig, pappa!»
