XXII.
Utan att Bob egentligen visste och förstod
det, blef denna dag en vändpunkt i hans lif,
hvilken var af fullt lika stor, ja, måhända större
betydelse än till och med den olycka, som han
ännu tyckte sig aldrig kunna komma att bära.
Samma dag han första gången på allvar samtalat med sin son, stod han i fönstret och såg ut öfver planen nedanför verandan. Georg kom gående och stannade på sandgången, som om han betänkt sig och öfverlagt med sig själf. Hans kinder voro röda, hållningen spänstig och blicken klar. Han såg icke fadern, men Bob följde hans minsta rörelse med ett intresse, som om han iakttagit ett nytt och öfverraskande fenomen.
Georg såg upp mot verandan, där Bob stod, och nickade. Så vände han sig om och såg utåt fjärden, och på nytt fick Bob det säregna