— 17 —
er hvarför, redan i det som är sagdt. Och ni vet det nog själfva, om ni tänker efter, fastän kanske ingen förut fäst sig vidare vid det. Jag har tegat, därför att så fort jag icke skämtat, har jag mött främmande och förvånade blickar. Då har jag slagit in i min gamla ton, för att jag skulle komma därhän att känna mig hemma.
»Att känna mig hemma på jorden! Det är ju det högsta och det största. Men jag har icke vunnit mitt mål. Jag har endast blifvit allt mera främmande. Jag har blygts i den grad att tala om mig själf, att äfven när jag försökt det, har det endast blifvit halfva sanningar.
»Till och med nu känner jag, att jag långt ifrån är i stånd att säga er allt.
»Är det måhända på samma sätt med oss alla?
»Nu vill jag emellertid försöka att lofva er en sak, nämligen, att jag aldrig mera skall visa eder ett leende ansikte, när min själ är sorgsen. Jag skall icke vara så falsk, som jag bekänner mig hafva varit, att jag kommer till er med leendet på läpparna för att tillnarra mig en vänskap, som mitt hjärta icke kan ernå, när det är sorgset och tungt. Jag skall icke längre ljuga mig till era goda ord eller kamratlika handslag.
»Jag skall visa mig, sådan jag är, och jag