Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/213

Den här sidan har korrekturlästs

XXIII.


Under allt det nya som händt honom, hade Bob glömt att säga upp sin våning, och därför måste han flytta in i sina gamla rum, där hvarje steg han tog ref upp minnet af det, som han kämpat för att glömma. Men när han väl kommit sig till rätta i dessa sina gamla rum, ville han icke lämna dem. Vanan höll honom kvar, och den ena dagen tog den andra, dagarna blefvo till veckor och veckorna till månader. Det lif, Bob nu lefde, lade som lager efter lager öfver det, hvilket en gång varit hans och nu var borta.

Bob grubblade mindre nu än förr, och för detta hade han mest att tacka Georg. För gossen blef han någonting af på en gång mor och far, och häri fann Bob ett behag, hvilket ersatte honom allting annat. Han hade nästan glömt allt det onda, som hade varit, eller han trodde åtminstone, att han hade glömt. Det var

Äktenskapets komedi.14