— 217 —
dan han icke kunde tro på den. Sina aningar sköt han undan och försökte tänka sig det hela som något öfvergående. Han gick i sina rum och väntade på, att faran skulle gå öfver och den ohyggliga ångesten vika ifrån honom. Sköterskan, som doktorn skickat honom, kom och gick och utförde en mängd små handlingar, hvilka Bob icke förstod, men hvaraf han väntade sig att allt ondt som nu låg öfver honom, skulle försvinna.
Det enda, som väckte Bob ur hans dvala, var, när han under febern kunde uppfånga en blick från gossen. Med något af en troget vaktande hund satt han vid bädden, och för hvarje gång gossen såg på honom, och hans ansikte vid åsynen af fadern lyste upp, trodde Bob att en förändring inträdt. Han sof i kläderna på sin säng, och han vaknade för att lyssna, om gossens andedräkt upphört.
En dag såg Bob, att Georg var orolig, och han böjde sig ned öfver bädden för att höra, om han ville något. Gossen slöt ögonen och teg, men det ryckte i hans ögonlock som af smärta.
»Är det något, du tänker på?» sade Bob.
Med en snabb rörelse förde gossen den lilla feberheta handen öfver sina ögon.
