— 218 —
»Ja», hviskade han. »Blif inte ond. Jag tänker bara så ofta på mamma.»
»Vill du, att hon skall komma hit?»
Bob visste ej själf, hur dessa ord kommo öfver hans läppar. Han darrade i hela kroppen, och det föll honom för första gången med förfärande klarhet in, att gossen skulle dö. Andlöst afvaktade han det svar, som han visste på förhand, men det kom intet. Den lilla feberheta handen låg endast kvar öfver ögonen.
Då sade Bob, hvad han visste, att han skulle säga:
»Hon skall komma i dag. Jag skall skicka efter henne.»
Då föll den lilla handen bort från gossens ansikte och lade sig smekande öfver faderns. Bob såg, att gossen kämpade med gråten, som om han förstått, hvilken öfvervinnelse detta kostade fadern. Bob tyckte sig ha hört honom hviska »tack» och han tyckte sig se, hur det upphettade ansiktet ljusnade. Men han visste icke klart, hvad han hört eller sett. Han ringde blott på den elektriska knappen, så att sköterskan kom in. Så gick han ut i sitt eget rum och skref, som gossen hade önskat.
Ännu visste Bob icke, hvad han gjort och icke hvad det innebar. Han gick blott otålig
