— 219 —
och räknade minuterna, innan Anna kom, och han längtade efter hennes ankomst, därför att Georg hade önskat det. Det föreföll honom, som om detta borde framkalla en förändring. Kanske berodde detta därpå, att han fann sig kunna fordra lön för sin uppoffring. Hon, som var barnets moder, skulle komma, och med henne måste något nytt inträffa. Något, som var öfver allt, hvad han förr hade erfarit.
Då hörde Bob en ringning på tamburklockan, och han tyckte, att blodet stelnade i hans ådror. Han stod stilla, kunde ej flytta sig från den plats, där han stod, hela hans själ samlade sig i att lyssna, och han hörde snabba steg och såg dörren öppnas.
Bob såg sin hustru, och han tyckte, att hon var högre till växten, än när han såg henne sist. Hon kom fram till Bob och grep hans hand.
»Bob!» sade hon andlöst. »Dör han? Eller är han död?»
Bob förstod henne icke.
» Nej», sade han. »Nej, visst icke.»
Då såg han henne brista ut i en snyftning så förfärlig, att Bob för ett ögonblick glömde sig själf.
»Han har bara längtat att se dig», sade han för att lugna henne.
