— 225 —
utan ord, men som betog dem båda. Det förflutna kom dem till mötes, och det slog dem med gissel. Tystnaden blef mättad med afgrundsrop, och skymningen blef klar, så att de båda, hvilkas ögon kunde genomtränga och vant sig vid mörkret, urskilde hvarandras ansikten. Deras blickar möttes, men de hade ingen tröst att ge, och hvad som förut varit naturligt och hvardagsaktigt, växte till ett formlöst vanvett utan gräns, blef så skärande onaturligt, att det kändes som skrik inför dödens stora tystnad, som uppror och rop af förbannelser inför den eviga friden själf.
Ty dessa två, som här suto, de hade icke rätt att stödja och hjälpa hvarandra. Det var en annans hustru, som nu satt vid Bobs sida, när hans barn skulle dö. Och det var en annan mans barn, som denna kvinna ville följa i döden.
Men medan dessa tankar slogo samman öfver de båda makarnes hufvuden som med slag af furiernas vingar, gick lille Georg allt längre och längre bort ifrån dem. Han låg med ögonen slutna, och han nåddes icke längre af de lefvandes tankar eller ord. Ensam slöt han sig inom sin egen värld och blef större och mera förfaren än både mor och far. Hans
