— 226 —
ansikte blef genomskinligt, som fångades hans själ af stora syner, och han omgafs af den atmosfer, hvilken icke längre är den yttre verklighetens.
»Han går ifrån oss», hviskade Anna.
»Han vet mera än vi», svarade Bob.
De skälfde båda, och allting omkring dem blef plötsligt så stort i dödens närhet. Allting inom dem tystnade, och i detta ögonblick kände de ingen sorg. Deras själar voro förenade och ville i vanmakt följa den själ, som redan var på flykt.
Då slog gossen upp ögonen och log, som om han känt igen föräldrarna. Så hördes en rossling, hvilken kom dem båda att spritta till och utbyta en blick. Därefter såg gossen åter upp och hviskade:
»Mamma.»
Så slöt han dem igen, och hans fingrar började leka på täcket. Det varade icke många minuter, men för de båda, som suto där i stum väntan, blefvo minuterna långa som timmar, och de suckade, som om de icke uthärdat mera och längtat, att allt skulle vara förbi. De hesa ljuden från det döende barnets bröst ljödo ensamma genom rummet, och till sist slocknade de i en suck.
