— 227 —
Tystnaden kom nu så omätligt djup och stark, att föräldrarnes hjärtan stannade. De suto kvar och böjde sig under denna tystnad, medan hvar och en tänkte sina egna tankar, och medan döden skred genom rummet och lämnade dem båda ensamma kvar, grep Bob i förtviflan Annas hand. Hon tryckte hans tillbaka. Men Bob tänkte icke på annat, än att det sista ord Georg hade sagt, icke gällt honom.
Bob satt och tänkte därpå, tanken sågade sig fram och åter genom hela hans varelse, och taggarne ville icke släppa sitt tag. Men det var icke spår af vrede eller bitterhet i hans själ. Han kunde icke vara annat än god inför detta och han lämnade rummet, ännu med Annas hand i sin.
De suto länge i förmaket, och ingen kan säga, hvad som i denna stund skedde med dessa båda. Men Anna var den första, som talade.
»Jag har varit en dålig kvinna, Bob», sade hon. »Ty jag har aldrig varit mor. Det är ingen ursäkt, att jag måhända ej varit sämre än alla dessa, som leka med sina barn och sedan lämna dem för sina nöjen. Jag har alltid tänkt, att barnen få en gång lefva sitt eget
