— 232 —
henne under denna tid, och hvad som för öfrigt passerat.
Det flög igenom honom en tanke, som han försökte att jaga bort, men som kom igen. Om barnet nu vore dödt, var detta det bästa, som egentligen kunde hända. En sådan händelse var enligt Gösta Wickners mening detsamma, som att ett plågsamt band brast, och att Anna blefve hans och endast hans. Gösta Wickner hade nämligen fått erfara, att det medförde större obehag än han tänkt sig att träda i äktenskap med en frånskild hustru. Så länge pratet gick, att den korrekte Gösta Wickner inlåtit sig i kärlekshandel med den vackra fru Flodin, hade icke en sten lagts hindrande i hans väg. Men när han erkände detta genom att öppet gifta sig med den kvinna, hvilken ryktet redan förbundit med hans namn, då blef förhållandet ett annat. Väl hade Gösta lyckats förhindra, att någon af de dörrar, genom hvilka han önskade fritt kunna gå ut och in, blifvit stängda för honom, men han hade behöft hela sin förslagna och vakna energi för att nå detta mål. Och allt som ännu band Anna vid en annan, fördröjde för hennes nuvarande man den dag, då han kunde känna sig verkligt fri, och Gösta Wickner
