— 235 —
sin blick och svarade icke. Hon lät sig ledas till den låga chaiselonguen, som stod intill den tunga, gröna portieren, hvilken hängde mellan salongen och salen, och när hon satt sig, sökte Gösta hennes blick, utan att kunna fånga den. Skulle han då aldrig få veta det? Skulle hon ingenting säga?
Då föll hans blick på hennes dräkt, och han såg, att hon var klädd i svart. Att han icke tänkt på det. Hon kom ju från sängkammaren och ej från tamburen. Hon hade bytt om dräkt, innan hon gick in.
Ett slags ovilja fyllde honom, som om hans hustru gjort honom något emot.
»Har du varit länge hemma»? sade han.
»Jag tror det», svarade Anna.
»Jag har räknat minuterna, innan du kom», sade han.
Hans röst lät kylig, men Anna syntes icke höra honom.
Hon satt bredvid honom med händerna liggande i sitt knä och såg framför sig. Gösta visste ej, hur han skulle tolka hennes ansiktsuttryck, och han blef oroligare, ju längre hennes tystnad räckte.
»Har du ingenting att säga mig, Anna?» sade han.
