— 20 —
människa, som stod öfver dem allesammans. Denna mening, hvilken utgick från de tongifvande i kretsen, gjorde sig under de första dagarna helt och hället gällande.
Bob visste icke, hvad kamraterna pratade om, men han kände, att ett omslag skett till hans egen förmån. Han kände sig som en annan människa, eller rättare — han kände sig som den människa, han alltid hade varit. Det kom något på en gång öppet och fint öfver hans väsen, och kamraterna funno till sin förvåning, att detta klädde honom vida bättre än hans förra forcerade munterhet. Detta medförde å sin sida en hel och genomgående förändring i tonen bland alla dem, hvilka tillhörde denna krets. Det var, som om umgänget och samvaron gifvit dem alla växt. Intressena vidgades, och meddelsamheten blef större. Långa timmar kunde förflyta under samtal, hvilka aldrig föllo ned till gyckel, men buros uppe af en lefnadsglädje, som tycktes gömma spirorna till en gryende vår.
Bob var öfvertygad, att han räddat hela sitt lif. Han var sysselsatt med att lägga sista handen vid sin gradualafhandling, och han kände sig till mods, som om hela lifvet legat honom öppet. Med en tacksamhet utan gräns tog han emot den vidgade sympati, hvilken syntes flöda
