— 239 —
Anna lyssnade på dessa ord, och hon tyckte, att det fanns ingen mening i dem. Gösta kände, att det fanns motstånd i hennes tystnad, och hans instinkt bjöd honom att lämna henne i ro. Han sade, att han ville gå in till sig en stund, och att det var bäst, att hon fick vara ensam. Anna hörde på honom, som om hon hade förstått, men när han skulle gå, sträckte hon båda sina händer emot honom och sade:
»Har du då ingenting att säga mig?»
Då trodde Gösta Wickner, att ögonblicket var kommet för honom att tala. Han satte sig åter ned bredvid Anna och grep hennes hand.
»Tro mig, Anna», sade han. »När du öfvervunnit din sorg, kan detta blifva en lycka för oss båda.»
Anna drog till sig sin hand och såg på honom med förfäran.
»En lycka?» upprepade hon.
Gösta Wickner mötte hennes blick, men han missförstod dess uttryck.
»Du kan inte känna det så nu», sade han. »Men en gång skall du förstå mig.»
Detta var ingalunda sagdt i en ond afsikt. Det var sagdt för att visa möjligheten af en
