— 242 —
känsla för sig själf, som är så stark, att den berusat mig och narrat mitt hjärta att klappa i takt med hans. Hvad känner han väl för mig? Hvad angår det honom, att mitt barn är dödt? Vet han ens hvad det vill säga, att ett litet barn är dödt?»
Anna såg längre och längre med hvarje tanke, som föddes inom henne. Hon satt på samma ställe, till dess att skymningen föll, och hon frös, som om hans kyla smittat henne.
»Det är ett annat slag af människa än både jag och Bob», tänkte hon. Jag och Bob? Hur kunde hon komma på att nämna sig själf samman med Bob? Hon fortsatte att göra det i sina tankar, och hon började sakta att gråta. Ty Bob skulle icke talat till henne för att få henne lugn. Han skulle ha låtit henne gråta ut och smekt henne, och hela tiden skulle hon ha vetat, att han kände som hon.
»Hvad var väl detta? Hvad var det?»
Alla hennes tankar, som de kommo och gingo, de liknade en uppgörelse med hela hennes förflutna lif, med allt som varit och allt som var. De gingo icke i ordning, men de klargjorde ändå allt. De refvo sönder den förlåt, som skymt hennes blick, och det kom som en sveda, hvilken sargade hennes själ. Men
