Den här sidan har korrekturlästs
— 244 —
och hon tänkte på, att den bädden en gäng varit hennes egen.
»Där hör jag hemma», tänkte hon. »Och nu är jag hemlös.»
Så såg hon Gösta resa sig upp och närma sig henne.
»Gå och lägg dig nu», sade han. »Du behöfver sofva.»
Anna förstod, att han med dessa ord liksom räckte henne handen till försoning, och hon var honom tacksam därför. Men det följde endast en ny plåga med denna känsla, därför att hon visste sig icke kunna återgälda den.
