Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs

XXVII.


Bob var nu alldeles ensam, men han var mindre olycklig, än han varit, när gossen lefde. Om någon sagt honom att så var, är det troligt, att han skulle afvisat ett sådant påstående som något alldeles orimligt. Men hemligheten var, att Bob allt sedan han och fru Anna sutto samman vid barnets dödsbädd, upphört att känna bitterhet. Han hade sett henne lida, och han hade kommit att böja sig inför den tanken, att ingen har rätt att vänta, att andra skola göra honom rätt. Hur den tanken kommit att växa upp inom honom, visste Bob icke. Men när den kom, gjorde den honom på ett obeskrifligt sätt godt. Därför vårdade han denna tanke och behöll den, och han fann en sällsam tröst i att tänka på, att han icke kunde vänta sig, att alla skulle göra honom rätt. Bob gaf sig själf skulden för sina lidanden, och han gjorde det där-