— 21 —
honom till mötes från alla de människor, han sökte och brydde sig om. Och en dag, när majsolen sken öfver Fyris, öfverraskade han sig med, att han stod i sitt rum och såg ut öfver den lilla trädgården utanför fönstret, leende af lycka, utan att själf veta hvarför.
Samma dags afton sjöng Bob för första gangen sedan den minnesvärda examensfesten i kamraternas krets. Han märkte en viss förvåning, när han började, men denna upptäckt gled förbi hans själ som ett moln, hvilket han tvang sig själf att glömma. Lille Bob sjöng under växande stämning visa på visa, och glädjen steg omkring honom som ekot af hans eget hjärtas klingande jubel.
Då var det en af kamraterna, som höjde sitt glas mot lille Bob och sade:
»Nu är du dig själf igen. Skål lille Bob! Nu känner vi igen dig.»
Lille Bob hörde orden, men han förstod dem icke. Han log sitt gladaste löje och drack glaset i botten. Så sjöng han igen. Och sällskapet skildes icke förr än långt efter midnatt.
Men när Bob denna afton kom hem, kände han inom sig, att någonting under kvällens lopp på ett obeskrifligt sätt hade smärtat honom. Han förstod icke först hvad det var. Men han kände
