— 248 —
Anna gick långsamt in genom rummen, och Bob förstod, att hon såg på det alltsammans, och att hon var fylld af minnet. Hon såg ut, som om hon hade glömt Bob, och han gjorde icke en rörelse för att störa henne. När hon satte sig ned, såg Bob, att hon grät.
Han lät henne gråta ut och satt tankfull och betraktade henne.
»Jag måste få tala med dig, Bob», sade hon. »Jag har ingen att tala vid.»
Anna såg, att han ville säga något. Men hon hejdade honom.
»Säg ingenting», sade hon. »Ty du kan ännu ingenting säga. Jag kan inte lefva, som jag har gjort under dessa sista veckor, utan att ha någon att tala till.»
Åter ville Bob tala, och åter afbröt honom Anna.
»Nej», sade hon, »nej! Säg ingenting. Det började samma dag som Georg var död. Och det har fortgått dag ifrån dag. Jag skall aldrig kunna förklara det för dig. Jag kom hem härifrån, och jag tänkte bara på Georg. Det var alldeles mörkt inom mig, och jag hittade inte reda på mig själf. Han förstod, att jag sörjde. Hur jag sörjde, kan han aldrig förstå. Men jag tror, att det var då, det började. Ty sedan dess ha
