— 255 —
»Det heter ju, att intet är nytt under solen», genmälde Anna.
»Ja», svarade Bob. »Men man kan också säga, att det sker endast nytt. Jag vet icke, hvilket som är det rättaste.»
Som alla människor, hvilka bäras af en stor känsla och på samma gång grubblat mycket, fann Bob, att ingen människas öde liknade hans. Och när han var ensam, kunde denna känsla fylla honom med en onämnbar styrka.
Under dessa dagar såg Bob sitt lif som samladt i en enda brännpunkt, i hvilken ljuset var dämpadt, så att han tyckte sig kunna skåda in däri utan att blinka. Han hade trott sig kunna hata, och han hade arbetat på att göra sig hård. Han hade stängt alla goda och varma tankar ute från sitt hjärta, och han hade försökt att göra sig själf sådan, som han inbillade sig, att alla andra människor voro utom han. Och hur hade det gått? Hatet hade smält inför en makt, som är större än både kärlek och hat. Döden hade kommit och tagit hans käraste på jorden, och inför dess allmakt blef hans eget öde litet. Hans hårdhet hade mjuknat af sig själf. Ty den var endast påtagen för att skydda honom själf mot att förintas af sin egen vekhet. Och han, som en gång velat förbanna det band, som oupp-
