— 22 —
smärtan växa inom sig. Det var, som om något hvasst satt sig kvar inom honom och växte och växte. Bob sökte i sitt minne. Och han fann till sist kamratens ord. Hur var det? »Nu känner jag igen dig.» Hvad menade han med det? Hvad kunde han mena?
Bob gjorde sitt bästa för att slå de sorgliga tankarna bort, och han lyckades också somna ifrån dem. Men när han vaknade, hade hela rummet med alla dess föremål fått en kylig, klarvaken, torr och oharmonisk färg, och solen, som föll in genom fönstret, sken icke som förr. Den såg ut som en gul, kall dager utan värme. Hvad är det? tänkte lille Bob. Hvad är det?
Då mindes han. Och långsamt ordnade sig hans tankar.
Bob ville emellertid icke tro på dessa tankar, och han arbetade energiskt på att blifva dem kvitt. Han arbetade med sig själf, han satte sig till motvärn. Han ville icke tro, hvad han såg. Han slöt ögonen till med våld, stängde in sig och skref på sin gradualafhandling. Han visste med sig, att om han komme till den klarhet, han fruktade, innan afhandlingen var färdig, skulle han aldrig komma så långt, att den kunde sändas till tryckeriet.
Men under denna tid blef Bob skygg och
