Sida:Äktenskapets Komedi (1898).djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs

— 259 —

dag. I feber hade hon då gått och väntat, att någon skulle säga något, och när aftonen kom, och ingenting hade händt, gick hon ut i skogen och grät. Detta hade hon berättat just denna första födelsedag, på hvilken Bob nu satt och tänkte. Hon sade, att hon gått och varit rädd för att han också skulle glömma den, Och då hade Bob lett och sagt, att han skrifvit upp dagen i almanackan.

Hur glada de hade varit den dagen, och hvilken vacker septemberdag det var! Bob tänkte på alla de kulna dagar, som kommit sedan. Och han strök sig öfver pannan, som om han velat jaga de mörka minnena bort.

Men det ville icke lyckas honom denna gang. De kommo ett efter ett, och de bragte hans blod i jäsning. Han mindes bittra ord och stygga scener. Han mindes sina ensamma dagar och den förfärliga stunden, då hans olycka blef honom klar. Georg kom med bland minnena. Han såg gossen framför sig lifslefvande, som han stod i solskenet nedanför verandan, en hel liten karl för sig. Och Bob såg honom dö, ligga och famla med de små magra händerna på täcket och hörde honom hviska »mamma». Det skar i honom, och han var i uppror. Han gick