— 260 —
upp från stolen för att slippa se det hela och ville gå ut.
Då hörde Bob, hur tamburklockan ringde, och utan att tveka, fylld af de mest stridiga tankar, gick han och öppnade.
Anna kom in, och Bob såg, att hon gick som i feber. Han hejdade henne i tamburen och lät henne lägga af öfverplaggen. Så förde han henne genom våningen och öppnade dörren till sitt eget rum.
Då såg han Anna famla med båda händerna framför sig, som om hon sökt efter ett stöd. Så sjönk hon ned i soffan midt framför bordet och brast i gråt.
Det fanns icke mycket kvar af Bobs upproriska känslor, när han såg detta. Han gick fram och lade handen på hennes axel utan att säga ett ord.
»Å, Bob», sade hon, »Bob! Det har ingen tänkt på, sedan du gjorde det.»
Det låg en sådan förtviflan i dessa ord, att Bob nästan kände sig rådlös. Han tog sin hand från hennes axel och satte sig midt emot henne.
»Skall du inte bryta dina paket?» sade han med ett försök att skämta.
Men Anna skakade endast på hufvudet.
