— 261 —
»Låt mig sitta här och se på alltsammans och känna, att jag är hemma», sade hon.
Och innan nägon af dem rätt visste, hvad det gällde, hade de båda börjat att tala. De talade nu om det förflutna, om allt, som hade varit. De talade afbrutna och förvirrade ord, men ingen af dem kunde säga något, som den andre icke förstod. De anklagade sig själfva, och de talade på en gång, talade och hörde på samma gång.
Fru Anna stirrar framför sig, och hennes ögon blifva stora.
»Förstod du icke mitt bref, Bob?» säger hon. »Förstod du icke mitt bref?»
»Jag ville icke förstå det», sade Bob. »Jag vet, att jag icke ville det.»
»Jag förstod det icke heller själf», sade fru Anna, »icke då, när jag skref det. Men nu vet jag, att jag redan då innerst önskade, att du skulle skrifva åtminstone något, bara ett enda ord, som var sådant, att jag kunde bedja dig att få komma tillbaka. Jag skulle hafva gjort allt, hvad du hade önskat. Jag skulle hafva kommit som din tjänarinna, om du hade fordrat det. Ty jag hade ju gjort dig så mycket ondt, och jag visste ju, att jag aldrig, aldrig kunde göra det godt igen. Men jag gick ensam där
